Dagens!

Eftersom vi idag går lite i magsjukans tecken blir det inte mycket till mat.
Frukost blev två rostade med smör och ost. Till det en kopp te.
En banan har jag och Viggo delat på och så en sked av Irmelins fruktpure.
Det var nog det hela.
Nu ligger jag och Viggo i soffan medan Irmelin leker på golvet. 

Lunch!

Idag blev det äggröra på tre ägg.
Två stekta brödskivor och ett glas vatten.
Har även ätit två chokladrutor 75% mörk choklad.

Frukost

Idag har jag ätit följande till frukost

Ett glas juice och en bit gjutjärnsbröd (bakat av mig) med smör och ostskiva.

Omstart!

Det är dags att ta tag i detta än en gång.
Jag funderar över vad ska jag egentligen skriva här?
Ideérna har kommit och gått, men nu måste jag ta tag i detta med mig.
Min vikt jobbar jag på med, men nu när jag inte längre går på viktväktarna varje vecka måste jag ha en sporre någon annanstans så pressen ligger på.
Omstart it is!

Här kommer jag!Jag har förändrats en hel del sedan oktober 2012.
13kg har jag tappat hittills, men jag jobbar vidare.

Håll fingrarna i styr!

Jag känner att jag måste skriva av mig.
Undrar ibland vad det är för fel på människor. Man eller kvinna spelar ingen roll, men de som inte kan skilja på ditt och mitt gör mig så arg.
Man undrar om sådana människor förstår vad de ställer till med.
Att försöka stjäla någon från en annan person bara för att man inte är nöjd själv måste vara höjden av egoism. "Så länge jag har det bra så skiter jag i andra. Vilka jag sårar spelar ingen roll".
Nä fy!
Att man är så öppen i ett förhållande att man kan prata om saker kanske kommer som en nyhet för somliga, men jodå! De flesta sunda förhållanden går ut på ärlighet och sammanhållning. Spelar ingen roll om det är mellan vänner, sambos, makar eller syskon.
Tänk den stackare som tror sig leva i ett sådant förhållande och blir så blåst av den andra halvan.
Det är bara att hoppas att nyheten går fram och att personen i fråga förstår vad som sägs.
Lev inte i förnekelse.
Öppna ögonen. Man får det bättre ensam än hos någon som ändå inte vet vad det innebär att leva i en relation.
Sedan ska dessa människor få en till nyhetsuppdatering.
Folk pratar med varandra!!!
Jösses! Tror de inte att snacket går så snart någon blir drabbad?
Jo, men känn er då upplyst!
Har nu kommit så långt i livet att jag tänker sluta skämmas eller vara rädd för att säga sanningen.
Jag står för vad jag tycker och kan ni inte hålla fingrarna i styr så bli inte förvånade den dag ni saknar ett eller två av dem.

När försvinner hjärnspöken?

Jag har insett att hjärnan sparar på allt även om man inte tror det.
Det är över sex år sedan jag befann mig mitt i det helvete som då kallades mitt liv.
Jag levde i rädsla och oro i mitt eget hem. Rädsla var fasen en underdrift. Det var skräck!
Jag ser inte tillbaka på de åren och tänker att ja det var tufft, men de formade mig till den jag är idag. Idag är inte jag en bättre människa än jag var innan. Inte ser jag mig som starkare heller.
Min hjärna har samlat på sig alla händelser, gömt dem och spottar fram minnen lite som den känner för det.
Att vara ensam hemma eller sitta tyst i en bil är förenat med fara i mitt inre.
Då kommer minnena. Jag minns varje andetag. jag kan nästan känna smärtan på kroppen, spottet i ansiktet, andetagen mot min hud, orden som slår som pisksnärtar. Det spelas en film framför mina ögon och jag har huvudrollen.
Jag har intalat mig själv att det kommer bli bättre. andra tycker jag borde ha kommit över det nu. Någon har till och med kommenterat "Men tänker du på det där fortfarande?"
Nej, det gör jag inte. Det är inte frivilligt. Jag vill inte tänka på det. Jag vill sudda bort det. Jag vill inte ha det kvar i mitt minne, men  det finns där och det kommer tillbaka nästan varje dag.
I perioder kommer det inte alls. Då tänker jag inte ens "vad skönt att tankarna inte kommer" Då är de verkligen borta helt. Så plötsligt slår de ner som en blixt och cirkulerar som otäcka spöken.
Min sambo anser att jag borde gå och prata med någon om det, men vad ska de kunna göra?
Jag har träffat tre pyskologer medan jag befann mig mitt i detta och de kunde inte hjälpa mig.
Hur ska någon kunna göra det nu, sex år senare?
Jag fortsätter intala mig själv att det kommer gå över. Det måste ju suddas bort till slut och bara förbli en sak i mitt förflutna.
Jag lever som en prinsessa nu. Jag har en underbar sambo, två fina barn och bara människor runt mig som får mig att må bra.
Det kommer försvinna, men hur lång tid ska det ta egentligen?

Jag och skolbänken

Jag har gått i grundskola nio år. Under den tiden tyckte jag skolan var rolig mest hela tiden.
Så kom gymnasiet. Jag minns så väl att när det var dags att välja vilken linje man skulle gå. Vi fick gå in till syon och hon sa att "det finns egentligen bara två linjer att välja på. Samhälle eller naturvetenskap". Jag valde natur. Vissa ämnen var dock inget för mig så jag läste in en hel hög med samhällsämnen istället. Tre år senare stod vi på trappan och sjöng att vi är så jvla bra.
Jag funderade på vad jag ville läsa på högskolan.
Jag sökte faktiskt turism i Östersund och Visby, men kom inte in på något av dem.
Istället fick jag jobb på SJ som resesäljare.
Jag jobbade som tusan, men kände att det var inget ställe jag ville stanna på.
Plötsligt slog det mig att jag ville nog bli lärare.
Japp. Jag sökte och kom in på en distansutbildning i Härnösand.
3,5år pluggade jag. Det var roligt, men samtidigt hatade jag det. Att vänta till sista sekunden var min melodi. Sista veckan satt jag och svettades och jobbade på som tusan.
Jag tackar alla högre makter att jag alltid haft lätt att lära så jag klarade mig alltid. Lyckades till och med pricka in ett VG här och där.
När jag fick min lärarexamen tänkte jag att nu var jag klar med allt vad skola hette (för egen del i alla fall).
Jag jobbade några år och trivdes som fisken. Jag hade hittat mitt drömjobb!
Så en dag läste jag att man kunde studera genom jobbet och få betalt för det!!!
Det fanns en kurs i specialpedagogik som verkade intressant. Sista anmälningsdag var två dagar senare så snabbt som tusan pratade jag med rektor och en kille på kommunen.Jag fick grön lampa. bara att skicka in en anmälan.
Det blev ytterligare tre år i skolbänken. Jag pluggade och jobbade samtidigt.
Under den tiden föddes även Viggo så även han fick följa med ner till Uppsala där jag pluggade. jag tackar min mamma som följde med ner varje gång. Utan henne hade det aldrig fungerat.
När de tre åren gått sa jag till mig själv igen att NU var jag färdig med studerandet.
Nu sitter jag här igen och har skickat in min anmälan till en kurs som startar efter jul och efter det har jag siktet inställt på ytterligare tre år i skolbänken för att bli färdigutbildad speciallärare.
Kommer bli så utbildad när detta är klart! *haha*
Det är i alla fall oerhört intressant och lärorikt så det är värt allt slit.